...men skandalen uteblev. Stereotypen är kostymklädda herrar, med små reklamer på skjortkragen, högljutt ropande arga kommandon åt hårt slitande lagspelare och med flyttlasset på gården inför nästa byte av hemort – inte närapå heller!
Vår finländska och i än större grad, finlandssvenska tävlingsidrott bygger på insatser av initierade, motiverade och flitiga eldsjälar, som förutom sin tid också bjuder på mycket av sig själva. Att vara du med sig själv. Vuxen. Pålitlig. Kunnig.

På 1980-talet stormade det i ett vattenglas – man hade instiftat en högskoleexamen vid Jyväskylä universitet som kallades för Tränarlinjen. De studerade huvudämnena arbetsfysiologi, biomekanik och träningslära, men vad skulle man kalla de studerande efter att de erhållit sin universitetsexamen? Diskussionen gick het HUR man skulle eller OM man skulle åtskilja självlärda praktiker ifrån akademiskt utbildade eller frivilliga ifrån professionella tränare. För många skymtade i bakgrunden hägrande hopp om att tränarkårens profession till sist skulle erkännas och därmed även möjligheter att äntligen förtjäna ett levebröd som tränare. Det ena lägret såg en delning i självlärda och utbildade som nedlåtande gentemot dem som gjort sitt långa värv på fältet, medan de som skaffat sig den tillgängliga examen såg den som en meritering för eventuella anställningar. Tonen i meningsutbytena var inte särskilt saklig: ”de försöker ta en genväg förbi de praktiska åren på fältet”, ”hur många olympiska medaljörer har de tränat?”,” teoretiker eller människokännare?”, ”ni förstör idrottare med er okunskap!” Så småningom lade sig dammet och båda parterna återgick till det de gillade bäst – att träna idrottare. Recessionen blåste igenom Finland och idrottsrörelsen fick bita hårt i det sura äpplet – resurserna i både förbund, distrikt och föreningar samt hos privata finansiärer minskade och anställningar inom tredje sektorn var ännu heller inte aktuella. Striden var avblåst.
I slutet av 1990-talet införde Utbildningsstyrelsen ett system där personer som skaffat sig kunskaper och färdigheter utanför traditionella studier, fick möjligheten att påvisa denna kompetens via yrkesprov – och därmed få en erkänd yrkeskompetens. Detta var en lottovinst för idrottssektorns trotjänare. Nu var det äntligen möjligt att blir yrkestränare även via fältbanan. Det viktigaste i detta var dock inte själva möjligheten - utan att man erkände själva tränarskapet som en krävande profession, något man måste arbeta hårt och länge för att uppnå - både praktiskt och teoretiskt.

Nu - efter dryga tretton års väntan inleddes den första svenskspråkiga yrkestränarexamen för uthållighetsidrotter. Den arrangeras av Svenska Finlands Idrottsförbund i samråd med Kuortane Idrottsinstitut. Budet har skallat långt och kursen gästas av deltagare från både Sverige och Danmark. Ett tecken på den uppdämda kunskapspotentialen ute på fältet är de fjorton kursdeltagarnas sammanlagda tränarerfarenhet till dags dato - 132år! Om två år får de ett erkännande för detta värv.
Alexander Holthoer,
Utbildningsansvarig, SFI
(och yrkestränare)