Bakgrund

År 1906 bildades det landsomfattande tvåspråkiga idrottsförbundet: Finlands Gymnastik- och Idrottsförbund – Suomen Voimistelu- ja Urheiluliitto. Av olika orsaker insåg man att ett eget förbund med svenska som huvudspråk var ett måste och den 25 maj 1912 möttes de svensktalande föreningarna till ett möte i Helsingfors och beslöt enhälligt bilda Finlands Svenska Gymnastik- och Idrottsförbund FSGI. Den 21 november 1916 fick förbundet sitt nuvarande namn: Svenska Finlands Idrottsförbund, SFI. Därmed var början gjord.

Det nya förbundet hade i början ett omfattande program. Man hade mästerskap i friidrott, skridskoåkning, skidlöpning, backhoppning, brottning, cykelåkning och tennis för att nämna några. Senare kom också skytte och simning med i programmet. De olika idrottsformerna konkurrerade så småningom alltmer med varandra och konkurrensen medförde att specialförbund bildades.  SFI koncentrerade sin verksamhet främst till friidrott och lät specialsektioner sköta sina egna grenar. Friidrotten har också varit tyngdpunkten genom åren i SFIs verksamhet.  Framgångarna har varit många på alla nivåer och SFI kom snabbt med i den finländska eliten och förbundets medlemmar har under åren glatt oss med stora segrar både på nationell och på internationell nivå.

I dag återstår på SFIs program grenarna friidrott, cykling, kraftidrott och simning.

Cykelsporten inom vårt förbund har gamla anor trots att den hos oss först efter andra världskriget fick dagens status som ett självständigt grenförbund, cykelrådet. Många är de SFI-cyklister som ofta i många år dominerat cykelsporten i vårt land.

På 1930-talet var olympiern Thor Porko ett starkt namn och på 1940-50-talet hade SFI en uppsjö av cyklister.

Vid OS i London 1948 deltog Thorvald Högström och Paul Backman. Vid OS i Helsingfors hade SFI tre man med; Paul Backman, Ruben Forsblom och Nils Henriksson.

Harry Hannus, vars segertåg började i slutet av 1960-talet och varade till 1984, är Finlands främsta amatörcyklist genom tiderna. Han medverkade 4 ggr i olympiska spel och placerade sig som bäst som 4:e och 6:e i VM samt var nordisk mästare i grenen.

Patrick och Sixten Wackström, fortsatte i pappa Oles fotspår som olympier och Sixten vann NM i grenen 1980. När vi talar om cykling kan inte Borgå Akilles utelämnas. Akilles cyklister har gjort en enastående insats i vårt lands cykelhistoria. På 1920- och 1930-talet var Raul Hellberg landets främsta cyklist, olympier och nordisk mästare. Från 1926 har Akilles på Raul Hellbergs initiativ, årligen arrangerat landets främsta landsvägslopp, Borgåloppet.

På senare år är det SFI-föreningen TWD-Länken som dominerat i stor stil. TWD-Länken grundades 2002 och är en sammanslagning av IF Länken från Kristinestad och CC Tailwind från Lahtis. Föreningens toppcyklister Kjell Carlström och Jussi Veikkanen skrev i början av 2000-talet proffsavtal med varsitt Pro Tour-lag, Kjell med italienska Team Liquigas-Bianchi och Jussi med franska La Francaise Des Jeux-stallet.

Kjell skrev också ett stycke finländsk cykelhistoria då han trampade i mål som tvåa på den åttonde etappen i prestigefyllda Tour de France 2006. Tack vare framgången i Tour de France valde Finlands Cykelunion Kjell Carlström till Årets cyklist i Finland. Jussi Veikkanen debuterade i Tour de France 2009 och han utmärkte sig redan på den andra etappen, då han vann tre av fyra bergsklättringar. Tack vare insatsen fick han bära den rödprickiga bergströjan (Maillot à pois) i fyra dagars tid som ledare i bergstävlingen. Jussis slutplacering blev en 108:e plats. På senare år har vi begåvats med flera nya lovande juniorer och många har potential att göra som 23-åringen Jaakko Hänninen som tecknat på för det franska stallet AG2R La Mondiale och deltar framgångsrikt i World Tour som är landsvägscyklingens högsta nivå.

På damsidan har vi också haft flera glädjeämnen under årens lopp. De internationella toppframgångarna under det nya millenniets första årtionde tillskrivs uteslutande Pia Sundstedt som fostrats i Gamlakarleby IF. Efter att Pia sadlade om från landsvägscyklist till terrängcyklist och gjorde tävlingscomeback 2005 hann hon trampa hem sju medaljer i maratondisciplinen i VM och EM, varav två guldmedaljer i EM som kronan på verket. År 2010 utsågs Pia till Årets cyklist i Finland och 2011 var året då Pia tog sitt andra EM-guld i terrängcykling. Det var också året som Pia gjorde internationell comeback som landsvägscyklist, som ett led i hennes satsning att kvalificera sig för OS i London 2012. Internationellt har SFI utöver Pia Sundstedt haft deltagare i både VM och i EM på såväl senior- som juniornivå under hela 2000-talet. Även Lotta Henttala (f. Lepistö) bör i sammanhanget nämndas. Lotta Henttala valdes till årets cyklist i SFI åren 2015-2017 då hon i Finland representerade IK-32 från Esbo. Då hon tog steget ut i världen föll valet på det schweiziska stallet Cervelo Bigla Pro Cycling i vars färger hon kom femma i Tour de france. År 2016 blev hon historisk då hon vann Finlands genom tiderna första medalj i VM då hon knep brons i landsvägsloppet i Doha, Qatar. Sedan 2019 representerar hon Trek-Segafredo Women team från USA och hemma i Finland sin fostrarförening Porin Tarmo.

Det är viktigt att bereda möjlighet för våra lovande juniorer att delta i den internationella tävlingsverksamheten för att få erfarenhet av tuffa tävlingar så att de har möjlighet att hävda sig i EM-, VM- och OS-sammanhang. Vi har ett flertal ”coming stars” inom cykelsporten och kommer garanterat att få höra om cyklister som Wilma Aintila, Veeti Vainio m.fl.

Kraftsporten inom SFI

Många av SFI:s representanter var med om att införa tyngdlyftningen i vårt land. Flera FM-titlar har också under åren hemförts av SFI-lyftare. Intresset för tyngdlyftning blev under 1960- och 70-talet svagare inom förbundet och man övergick snart till den nya formen, styrkelyft. Inom denna gren har SFI fått fram lyftare på världsnivå.

Det var alltså först på 1970-talet man på allvar började idka styrkelyft inom SFI och man var egentligen en av pionjärerna på området. I början var det tyngdlyftare som gick över till den nya sporten, men snart kom det med lyftare som enbart sysslade med styrkelyft. De första världsmästerskapen arrangerades 1971 och dominerades av lyftare från USA. Man tävlar i en trekamp där momenten är knäböj, bänkpress och marklyft.

Senare har en skild tävlan omfattande endast bänkpress introducerats.

Under de första åren dominerade Länkens lyftare med Raimo Välineva och Jarmo Virtanen i spetsen. Sibbo-Vargarna hade några år ett starkt garde med bl.a. Reijo Kiviranta, Antero Köykkä och Jari Tähtinen. Sedan blev det Åland med Ove Lehto och Kenneth Sandvik och många andra. Österbottningarna kom även med i ett tidigt skede och deras främsta lyftare har varit tvåfaldige bragdmedaljvinnaren Fredrik Smulter.

Även damerna har funnit vägen till styrkelyftsarenorna och har deltagit i stora internationella mästerskap. Kenneths fru Marcela Sandvik har vunnit ett flertal värdetävlingar, Emmeth Törrönen har dominerat sin åldersklass i flera år med ett medaljer av ädlaste valör i både VM och EM. 22-åriga Claudia Baende från Vasa IS kan bli en överraskning för många då hon deltar i sitt första SFIM i oktober i Hangö. I dagens läge kan vi konstatera att kraftsporten inom SFI är den sport som växer starkast för tillfället.

Simningen inom SFI

Det var svenskspråkiga idrottsintresserade som i tiden införde simsporten till vårt land. Landets idag äldsta simförening, Helsingfors Simsällskap, HSS, grundad år 1887, hörde till pionjärerna när det gäller simsportens utbredning i Finland. Då SFI grundades, beslöt man inom förbundet att låta specialföreningarna, främst HSS och Vasa Simsällskap, ta hand om sporten.

Fram till andra världskriget, ingick siminingen som en underavdelning inom SFI. Men man insåg att ett specialförbund borde bildas, och analogt med cyklingen bildades ett simråd år 1944. Idag ingår SFI-simningen som en separat gren inom förbundet. Verksamheten har också, vid sidan av simningen tidigare omfattat både vattenpolo och simhopp.

Många elitsimmare har under åren tillhört våra klubbar och uppnått stora framgångar i sporten. Av dessa kunde nämnas frisimmaren Disa Lindberg (Aspegren), fri- och bröstsimmaren Harri Tiitinen, från 1920- och 1930-talet

Efter andra världskriget ryggsimmaren Erkki Marttinen, frisimmaren Anneli Haaranen, allroundsimmarna Harry Holman och Stig-Olof Grenner. På 1970-talet var frisimmaren Petri Suominen olympier och under 1990-talet har allroundsimmaren Vesa Hanski varit den lysande stjärnan, sekunderad av olympierna Anu Koivisto och Marja Päivinen. Av tränar och ledare på olympisk nivå, måste framförallt Ruth Grahn nämnas. Simningen är på stark frammarsch i dagens SFI och våra duktigaste juniorsimmare får mäta sina krafter mot Stockholms simförbunds bästa simmarjuniorer varje år i den fina tävlingen ”Simkampen” som årligen ordnas på Ålands idrottscenter i Godby. Våra simföreningar inom SFI skördar framgångar i de finska mästerskapen och de som håller sig i främsta ledet är i dag bl.a. Helsingfors simsällskap, Åbo Simklubb, Cetus Esbo och Vasa simsällskap.

Friidrotten inom SFI

Den äldsta av våra idrotter är friidrott, som varit tyngdpunkten i hela SFI:s verksamhet. Framgångarna har varit många på alla nivåer. SFI-friidrottarna kom snabbt med i den finländska eliten och våra medlemmar har genom året glatt oss med stora segrar både på nationell och internationell nivå.

Av de äldre generationens friidrottsnamn måste tiokamparen och löparen Waldemar Wickholm och olympiska silvermedaljören på 400 m häck, Erik ”Erkka” Wilén, med 50 finländska mästerskap nämnas. På 1930-talet var världsrekordhållaren på 110 m häck Bengt Sjöstedt, sprintern och kvartmilaren Börje Strandvall och olympiska guldmedaljören på 5000 m, Gunnar Höckert, rubrikernas män.

Krigsårens och 1940-talets stora stjärna var Europamästaren på 400 m häck, legendariska Bertel ”Bebbe” Storskrubb. Landslagskämparna, kvartmilaren Rolf Back och hans klubbkamrat Ossi Mildh, Europabronsmedaljör på 400 m häck, är ännu i mångas minne. Båda var på topp under 1950-talet.

Av senare tiders stjärnor minns vi kulstötaren Reijo Ståhlberg, Conny Karlsson, Johan Meriluoto, Tommi Hartonen och Oskari Frösen.

Damfriidrotten började småningom sitt segertåg efter andra världskriget och blev snart en faktor att räkna med. SFI upptog också damfriidrott på sitt program och hade glädjen att snabbt nå elitklass i många grenar. Låt oss nämna sprinterdrottningen Mona Lisa Pursiainen, f. Strandvall, Europabronsmedaljör, samt en av damfriidrottens pionjärer på medel- och långdistans i vårt land, Europamästaren på 3000 m Nina Holmén. Minns ni den lysande stjärnan i de första världsmästerskapstävlingarna i friidrott i Helsingfors, spjutkastaren Tiina Lillak? Senare har hennes mantel burits av bl.a. grenkollegan Mikaela Ingberg.

SFI har hållit sig i den absoluta nationella toppen också när det gäller junioridrott vilket kanske inte heller är så konstigt.

SJUTUSANS BRA

SFI lanserade år 1985 ett träningssystem som går under namnet Sjutusan. Sjutusansystemets primära målsättning är att skapa nationellt sett framgångsrika idrottare, som de nationella grenförbunden sedan i sin tur försöker förädla till idrottare av internationell klass. Sjutusanverksamheten infördes först bland friidrottarna, men grundtanken var från första början att systemet skulle omfatta SFI:s samtliga idrottsformer. Med systemet ville SFI betona att förbundet behandlar alla idrottare lika oberoende av idrottsform. Fyra år efter starten omfattade systemet även cyklisterna, kraftidrottarna och simmarna.

Det unika med Sjutusansystemet utgörs inte enbart av en rättvis fördelning av resurserna och att idrottarna väljs till träningsgrupperna på lika villkor, utan man har också insett styrkan i att idrottare från olika idrottsformer kan lära sig av varandra. Som ett konkret resultat av denna

gränsöverskridande verksamhet har man under årens lopp också ordnat gemensamma träningsläger för alla idrottsformerna. Det första gemensamma storlägret hölls 1989.

Under träningslägren har en för individuella idrotter unik sammanhållning byggts upp. Man kan med fog tala om en SFI-anda. Efter drygt trettiofem år efter starten måste man konstatera att Sjutusansatsningen minsann burit frukt. SFI-idrottarna skördar ca 25-30% av alla FM-medaljer årligen på seniornivå. Men det är inte bara på det nationella planet som SFI:arna lyser. SFI-idrottarnas medaljsaldo på VM- och EM-nivå är inte heller fy skam.  

Sjutusans bra helt enkelt!

SAMMANFATTNING

Sammanfattningsvis kan man säga att SFI genom åren gjort en fantastisk insats inom hela landets idrott i förhållande till sin ringa medlemskår. Man har räknat ut, att våra medlemmar på toppnivå gjort en insats som svarar för mer än tre gånger deras eget antal!

Den språkliga identiteten var i början som naturligt var, SFI:s ledande huvudmål. Men tiderna har förändrats och idag har SFI också finskspråkiga medlemmar i sin krets. De trivs bra i sin  ofta helt svenskspråkiga omgivning och har snabb kommit med i vår krets för att stanna.

Det är en hederssak inom ett litet förbund som SFI med en alldeles speciell identitet, att satsa allt och lite därtill för att visa vår styrka och sammanhållning. Vår gemenskap med idrottsrörelsen, är ofta ganska unik. Vi är stolta över att höra till SFI och samtidigt vara med och försvara hela landets idrottsära. Inom vår krets är ”fair play” en naturlig del i vår idrottsvardag. Det gäller redan inom skolidrotten och fortsätter på ett naturligt sätt på seniornivå. I dagens turbulenta idrottsvärld med dess otaliga problem, kan det vara på sin plats att nämna, att ingen i vårt förbund varit delaktig i någon dopingskandal. SFI går i dagens läge även i ”bräschen” för en trakasserifri idrott.

Om du frågar en aktiv inom SFI hur han trivs med oss, kan du nästan alltid vara säker på att få ett positivt svar. Många av våra medlemmar har blivit idoler på riksnivå och genom sina prestationer och uppträdande på och utanför tävlingsbanorna, varit ett föredöme för vårt förbund och hela den finländska idrotten.